Jag jobbar på Musichelp som är det enda svenska independent musikbolaget som har en kvinnlig VD. Jo ni läste rätt vi är ensamma. Det kom fram på SOM:s årsmöte där en grupp gjorde en kartläggning över kvinnor i VD poster inom musikbranschen (bara på musikbolag, live bolagen var inte medräknade). Jag tyckte det var konstigt också då jag känner flera kvinnor som driver musikbolag som Vera Vinter (Bjärka Produktions), Åsa Carild (Exergy), Eva Karman (Smilodon). De räknades inte för att de inte hade en omsättning över en viss gräns.
Så 12% av alla bolagen i Sverige hade kvinnliga VD:ar. Vilket senare visade sig vara att 6 % är ungefär en person. Så det finns två kvinnliga VD:s i tillräckligt stora bolag. Ulrika Holmberg på Musichelp och Maria Molin på Lionheart. En på Independent sidan och en på major sidan.
Nu var inte rapporten klar så det kan ju dyka upp någon till, troligtvis inte för jag har inte själv hittat någon. Jag tror rapporten släpps nu någon gång i vår.
Idag läste jag en debatt av Amanda Schulin på Aftonbladet läs den här. Jag citerar lite här "Gott folk. Låt mig presentera: den hycklande feministmannen.
Varför är beskrivningarna ovan skolboksexempel på den hycklande feministmannen? För att villkoret för hans feministiska uppfattning är att hans plats i världen aldrig är hotad. Förutsättningen för hans kritik mot rådande maktförhållanden är att hans egen makt inte komprimeras.
Den hycklande feministmannen skulle aldrig någonsin ta ett steg åt sidan för att släppa fram en kvinna. Aldrig kompromissa med sin egen framgång eller sitt eget talarutrymme. Han tycker kanske att män i allmänhet bör göra det, bara inte han. För han kan ju göra så mycket bra för jämställdhetskampen med den där makten."
Vilket är rätt spot on i musikbranschen. Jag kan räkna upp otaliga exempel där de har anställt nya framåt kvinnor i olika positioner men där det sitter en gammal gubbe kvar (som ibland till och med har gått förbi pensionsåldern men vägrar släppa taget) som VD. Skulle undersökningen också ha kollat hur många kvinnor som är precis under i beslutsfattandet skulle man ha hittat rätt många. Sen i musikindustrin har vi också lyckats ta fram den hycklande feministen som går hand i hand med hycklande feministmannen.
Eftersom vi är så ensamma med att ha en kvinnlig VD så borde vi få en helevetes massa talaruppdrag och sitta med i paneler, speciellt om ämnet. Nix det är nada. På dessa platser sitter det en massa feminister som inte har någon maktposition och inte vill släppa den platsen de har för någon sak i världen.
Jag var på Folk at Heart då hade de där en debatt om "Varför finns det så många killband? -Jämställdhet på musikscenen. Jämställdhetsarbete på och kring musikscenen. Kort föredrag om musiklivet och Nätverket 50/50, följs av gemensamma diskussioner kring jämställdhet i musiklivet i Sverige, utmaningar och positiva exempel." kan man läsa i programmet.
Jag var på Folk at Heart då hade de där en debatt om "Varför finns det så många killband? -Jämställdhet på musikscenen. Jämställdhetsarbete på och kring musikscenen. Kort föredrag om musiklivet och Nätverket 50/50, följs av gemensamma diskussioner kring jämställdhet i musiklivet i Sverige, utmaningar och positiva exempel." kan man läsa i programmet.
Här kommer det roliga Folk at Heart sponsras av Live at Heart. För ett år sedan så fick vi erbjudandet att köpa in oss i Live at Heart och med det också fick en plats i styrelsen. Som vanligt gick förfrågan till mig eftersom jag är den som syns i Musichelp och oftast sitter i paneler och föreläser. Jag föreslog snabbt att visst vi köper in oss men bara om ni tar Ulrika Holmberg vår VD i styrelsen eftersom det är hon som tar våra större beslut och har en bra koll på styrelseuppdrag då hon har suttit i flera styrelser genom åren. Det blev så, Ulrika är med i styrelsen i Live at Heart vilket gör festivalen den enda som har en kvinnlig styrelseledamot med bakgrund i musikbolagen.
Vad borde vara logiskt att ta in om man nu har en sån här jämställdhetsdebatt på Folk at Heart? Jo sin sponsors egna styrelsemedlem som är kvinna? Nej inte ens frågan kom. Inte vill nätverket 50/50 att det ska komma in en annan kvinna? Eller lyfta fram ett bra exempel, nej det skulle hota deras position och retorik! Rent krasst borde de väl ha kollat lite närmare på de bolag som är nära festivalen och kolla efter exempel? Trots allt det är Ulrika som i slutändan väljer om det är killband eller tjejband som kommer framåt. För vad spelar det för roll att skapa 1000 "tjejband" om alla är så dåliga att de inte tar sig någonstans. En jäkla björntjänst. Dessutom är jag allergisk mot benämningen tjejband och killband. Det är band med kvinnliga eller manliga utövare. Vårt jobb är att se potentialen hos banden oavsett kön eller sammansättning.
Det här upprepar sig om och om igen. Jag har gång på gång föreslagit Ulrika som deltagare i paneldebatter. 50/50 slingrar sig alltid och vill gärna inte ha med en kvinna med andra åsikter än de själva. Jag har vart på Musikens makt en festival i Luleå som hanterar dessa problem. Har vi någonsin fått en inbjudan, nej, inte ens ett intresse. Var upp till Popkollo, nej de var inte intresserade för hon hade ingen produktions funktion. När gubbväldet SKAP gjorde en feministgala på Mosebacke var det viktigare och sitta och gulla med kändisarna Robyn och Lina Thomsgård än att ta in riktigt folk från branschen. När de hade en mentorskaps kurs för kvinnor i branschen var inte Ulrika intressant som mentor för hon var för högt upp. När det fanns en ledarskapsutbildning för bara kvinnor, kom hon inte med för de såg till att lägga saker så hon inte skulle komma loss ( hur dum får man vara att lägga första kurstillfället under världens viktigaste musikmässa SXSW). Jag kan radda upp säkert tio mer exempel. Feministerna i branschen vill inte släppa sina platser på scenen för en annan kvinna som kan hota deras ställning. Punkt slut.
Det sak också sägas att Ulrika inte ens gillar att står på scenen. Speciellt om det är för att hon är kvinna. Hon vill stå på scenen för att hon har gjort något bra inte för sitt kön. Att det är jag som syns är inte heller så konstigt. Jag har gått två TV utbildningar inkluderade med presentationsteknik. Jag har fått fem superkurser inom SFbio med presentationsteknik. När Ulrika blev VD på Musichelp för två år sedan så gav styrelsen henne chansen att få pengar för att gå presentationskurser. Vi kollade dock av hur mycket Ulrika kom upp på scenen. I och med att feministerna inte låter sina platser gå till förfogande så tog vi beslutet att ta dessa kurser inte var så nödvändigt.
Tillbaka till att feministerna bara vill ha produktions exempel. Ja för det är där de vill ha kvinnor på scenen. Inte bakom scenen, inte i beslutsförfattandet. Nej på scenen. De väljer alltid någon kvinna som är artist men startat sitt egna bolag att ta fram. Varför? Enkelt hon kan inte hota deras ställning. Jag ser väldigt sällan bra kvinnor som Jonna Peltola, Carolina Eriksson eller Petra Lundmark på dessa paneler heller.
Jag brukar säga att stjärnan hos OLW är deras Dillchips, men inte fan sitter chipspåsen i styrelsen. Artister är ofta samma sak, det är produkter. Visst det är de som syns. Samma med chipspåsen det är den som är i hyllan som folk ser. Knappast någon som kan räkna upp personerna i styrelsen på OLW. Fast det är de som kontrollerar vart den här chipspåsen syns. För både feministerna och feministmännen är spotlighten det viktigaste, inte så mycket att branschen ska vara jämställd. Nu ser vi dock att kvinnliga artister tar sig fram. Kolla:
P3 Guld 2015 - Alla vinnare
Årets artist: Timbuktu
Årets grupp: First Aid Kit
Årets nykomling: Tove Lo
Guldmicken: Veronica Maggio
Årets dans: La Fleur
Årets hiphop/soul: Linda Pira
Årets pop: Beatrice Eli
Årets rock/metal: Crucified Barbara
Årets låt: "Knäpper mina fingrar (Remix)" - Linda Pira
En man av 9 vinnare var av två "Tjejband".
Grammis 2015
Årets artist: Tove Lo
Årets låt: Tove Lo, ”Habits (stay high)”
Årets album: First Aid Kit, ”Stay gold”
Årets nykomling: Seinabo Sey, ”For Madeleine”
Årets rock: Kent, ”Tigerdrottningen”
Årets pop: Little Jinder, ”Little Jinder”
Årets hiphop/soul: Lorentz, ”Kärlekslåtar”
Årets elektro/dans: Rebecca & Fiona, ”Beauty is pain”
Årets folkmusik/visa: Sven-Bertil Taube, ”Hommage”
Årets hårdrock/metall: At the gates, ”At war with reality”
Årets jazz: Daniel Karlsson Trio, ”Fusion for fish”
Årets hederspris: Lill Lindfors
Årets klassiska: Norrköpings Symfoniorkester, ”Allan Pettersson – symfoni nr 9”
Årets dansband: Elisas, ”Det ska va lätt”
Årets barnalbum: Glada Hudik-teatern, ”Trollkarlen från Oz”
Årets textförfattare: Joakim Berg, ”Tigerdrottningen”
Årets kompositör: Max Martin
Årets producent: Magnus Lidehäll
Årets musikvideo: Max Vitali för Röyksopp & Robyns ”Monument”
19 pris, 9 kvinnliga pristagare varav två "tjejband". Det sak också sägas att utav de 10 så i Glada Hudik så är det osäkert hur många kvinnor det finns. Samma sak i Norrköpings symfoniorkester. Alla tunga priser gick till kvinnor.
Det här är ett återkommande problem. När jag la ut ett öppet brev om hur STIM tog in en vit medelåldersman när de satte VD posten för något år sedan, vågade ingen replikera. Bakom kulisserna så var det många som höll med men ingen gjorde något. Det ända som hände var att Lina Thomsgård ringde och var skraj att hennes position var hotat. Vi hade ju sett igenom att hon fick betalt för att leka målvakt åt Alfons Karabuda på SKAP som är den största hycklande feministmannen på jorden.
Frågan återstår, vill vi verkligen ha jämlikhet i musikbranschen?
No comments:
Post a Comment