Nej är bara ett nej

Ett nej är bara ett nej. Det tar tid att få folk att gilla dig, ännu längre tid att respektera dig. Se bara vad de tyckte om Alice Cooper i början. Frank Zappa signerade dem för att INGEN gillade dem.

Motörhead var the worlds lousest band. Kanske också ett one hit wonder ( har aldrig hört något annat än Ace of Spades från dem på radion). Jag har vart på möten där de klassades ut redan 1995 som ett gubb-band på vägg utför. Ändå när Lemmy dör är det med stora rubriker, klart inte något gammalt gubb-band.

Beatles var fel de var fyra och inte tre enligt skivbolaget. Listan kan göras oändlig.

I vissa kretsar är man något i andra är man inget. Jag är lika fascinerad över hur artister idag tittar med stora ögon när jag säger att jag har träffat Millencolin. För mig så är de klasskompisar som hade ett band som gick hyfsat. Samtidigt så upplever jag utomlands hur mycket de har påverkat musiker världen runt. Samtidigt som de negligeras i svensk musikbransch inför sina insatser.

Så ett nej behöver bara vara en person som inte fattar galoppen. Då får man gå vidare till de som fattar galoppen inte hänga upp sig vid de andra idioterna.

Jag kan gladligen säga att jag inte fattade galoppen för Håkan Hellström, Creed, Puddle of Mudd, Markoolio och förra veckan fick ett band som jag sagt nej åt två gånger kontrakt med en major. Kanske hade jag fel där också. Jag har också haft rätt så det jämnar ut sig sa han som sket på sig och satte sig på cykelsadeln.