Svaret är superenkelt: jobba. Svårare var det inte. Alldeles för ofta stöter jag på artister som gnäller om att de inte får chansen. Att de inte bor i rätt stad. De har inte rätt nätverk.
Allt är bara bortförklaringar. Att band inte klarar sig är nästan alltid brist på motivation. Det andra är dödsfall inom bandet.
Fast det är väldigt intressant hur band jobbar. Ofta när man träffar på dem och kollar in strukturen så hittar man kanske att de är 4 medlemmar. Där en medlem står för 90% av jobbet. Den vi oftast kallar motorn.
En sån struktur har oftast väldigt svårt att klara sig. Det blir en motor en banddiktator. De andra hänger bara på. Det är inte alls ovanligt att just när man skriver kontrakt med sådana strukturer så hoppar en av dessa hangarounds av och hela bandet imploderar för motorn tror att alla är inne på samma villkor. De flesta hangarounds gillar att drömma om det stora men blir det för verkligt så hoppar man av. Ibland gäller även det motorn.
En annan sak är också inställningen. Motorn tror att dess mål är att skriva kontrakt med någon (kan vara bokare, skivbolag, förlag, management ). Där tror motorn att dess jobb är gjort och den nya parten ska ta över. Vilket är helt fel. När det där pappret är påskrivet då gäller det att växla upp för att kunna ta del av fördelarna att ha fler i teamet. Ett vanligt fel är att motorn tror att den nya delen ska ta över och göra precis som motorn har hanterat allt. Dessa är helt dömda att misslyckas. Det blir direkt gnissel i maskineriet och ofta blir det ett ställnings krig som handlar om hur motorn tycker att den nya parten gör fel. Den nya parten tycker motorn är pain in the ass.
Hur ser vi motorn? Enkelt det är den som är med på alla mötena. Är det fyra så är alla fyra med på de första mötena. Redan där kan man ofta skönja att vi får anpassa mötena efter en person som "bara kan söndagar kl 19 till 21" då det är reptid. Efter några möten är det inte ovanligt att det bara är motorn som är med på mötena.
Jag brukar alltid föreslå att om de är fyra i bandet borde de dela på uppgifterna. Rent krasst la alla ned så mycket tid som motorn gör ja då skulle det rulla framåt med en jävla hastighet. Fast det är nästan en utopi. Det också där misslyckandet sitter. Till slut går motorn på tomgång och bandet imploderar.
I de fall vi lyckas gå förbi dessa strukturella problem. Ja då går bandet framåt. Alla i bandet får sina områden. Då har de kommit en bit på väg. Trots det så måste de växla upp. Här kommer nästa svåra fas.
Det gäller att växla upp men inte trampa på de andra. Ofta vet inte bandet vad de ska göra även om de har specifika uppgifter. Speciellt om de också måste byta. Låt oss säga bandet får ett skivkontrakt. En medlem är ansvarig för låtskrivande, en för hemsida och sociala medier, en för bokning av shower. En för logistik inför spelningar. Efter ett tag får de tag i ett bokningsbolag. Här försvinner uppgifterna för bokningspersonen. Får den inte nya uppgifter som den trivs med, ja då kommer den gnälla på hur den nya parten sköter sitt jobb och det hela ställs på sin ända och risken att det inte blir nåt är stor.
Det största fienden är tiden. De flesta tror att en karriär är en spikrak linje. Hör ofta ord som "vi måste ta nästa steg", "vi vill tillhöra den grupperingen", "vi borde få spela på dessa festivaler eller de här klubbarna". Karriären ser mer ut som ett garnnystan. Testar saker och ser vad som fungerar. En karriär är väldigt sällan exakt som en annan.
Tex Ulf Lundell spelade jättemycket på Klubb Zebra i Kristinehamn. Klart han ville in på spelställena i Stockholm. Men klubb zebra byggde upp hans publik. Tror inte någon annan tog vägen via klubb zebra. CBGB är samma sak visst deg är flera band som slog igenom från den scenen. Men det var i början. Du hörde inte många band gå den vägen på 80-talet. Samtidigt ville banden på CBGB spela på större ställen tog CBGB för det fanns inget annat. Medan banden på 90-talet ville spela på CBGB för det var toppen då, men fick börja spela på Cake Shop eller Pianos. Antingen följer du trenden eller så skapar du trenden. Band som följer trenden kommer aldrig lyckas. De får inte heller vara helt normbrytande för då blir det för svåra. Den här balansgången är oftast svår.
Att de tar tid är det svåraste. Genom att det är ett garnnystan och man ska skapa sin framgång och vara utanför ramarna men ändå inom. Ja då kommer det ta tid. De flesta lägger av för att det inte händer tillräckligt snabbt. Folk tror att det går så fort.
Ta ett exempel, Ace Wilder. Hon slog igenom på melllo när hon är 32 år. Knappast någon spikrak karriär att hon plötsligt 31 år gammal får för sig att ställa upp i mello. Nej hon har försökt med olika band. Vart låtskrivare, dansare. Allt sedan hon var runt 15 år. I princip har hon gjort de där olika momenten i 15 år innan en grej leder till att det går igenom. De flesta band tror hon slog igenom på ett år fattar inte att de där 15 test åren är jobbet som gör att hon får chansen. Hade hon kommit in när hon vart 31, ja då hade hon slagit igenom vid 46. Om hon hade lagt samma jobb. Det tar tid. För hon har lagt ned jobb, en jävla massa jobb. Troligtvis lägger hon ned 50% mer jobb än vad en vanlig band motor gör. Ändå tycker band motorn att den gör allt.
Det är att man inte får tillfredställelse direkt som gör att det går under. Människan vill ha saker snabbt. Någon undersökning visade att om man gav personer ett val att få 100 kr direkt eller vänta tre månader och få 1000kr. Så tog många 100kr. Man vill ha det nu. Speciellt i dagens uppskruvade samhälle. Får du inte vad du vill ha på en hemsida direkt lämnar du den inom 3 sek. Det här speglar också tänkandet om karriären. De flesta lägger ned precis när saker börja röra på sig.
Skomakare bliv vid din läst.
Ja gör man det och verkligen jobbar på ( ja det är inte bara att repa och göra ett gig i kvartalet) så kommer man lyckas. Sakerna och chanserna kommer falla på plats.
No comments:
Post a Comment